Efter skolan bestämmer mamma, pappa och läraren minsann rakt över huvudena på barnen vem de ska knyta vänskapsband med och var de ska leka någonstans. “Ni ska leka tillsammans lika mycket, vare sig ni vill det eller ej!” är budskapet enligt HD.
Som ett led i de deltagande skolornas antimobbing strategi bildas lekgrupper med 5-6 elever i varje som enligt ett uppgjort schema systematiskt, uppenbarligen under hot om man ska tro tidningen, måste leka hemma hos varandra efter skolans slut.
Hjälp, undrar man stilla för sig själv efter en genomläsning. Hur illa har mobbingsituationen varit och hur grovt har vuxennätverket kring dessa stackars små individer fallerat för att berättiga så grova åtgärder och övergrepp på mänskliga rättigheter.
Smids inte vänskapsband under en lång period med ömsesidig samvaro tillsammans med någon eller några som delar ungefär samma intressen, humor och smak? Skulle vi vuxna finna oss i att tilldelas en så snäv umgängeskrets? Finns det inte ett föreningsliv som kan hjälpa till med detta? Så här illa kan det inte vara.
HD citerar en artikel från gratistidningen MetroXpress, vilket kanske inte borgar för den allra mest djupgranskande inställningen. Tur då att vi har ett Internet med information tillgänglig med bara några få snabba tangentryckningar.
En googling senare hittas först en artikel från danska motsvarigheten till SVT, DR.dk som säger i stort samma sak som HD. Intressant är att meningen “Ni ska leka tillsammans lika mycket, vare sig ni vill det eller ej!” i HDs text nog hämtats från dr.dk (I skal lege sammen lige meget om I har lyst till det eller ej!) eftersom den inte står att finna i metroexpress och skulle nog, med min ringrostiga danska, snarare översättas “Ni ska leka tillsammans oavsett om ni vill det eller ej”.
I vilket fall, Google lämnar även en träff på danska föräldraorganisationen Skole og Samfund som förtäljer en aningens mer nyanserad bild.
Det visar sig att dessa lekgrupper endast är aktiva en gång i månaden under en lekgruppsdag. Så en gång under en termin får varje enskild elev vara värd och ta emot 4 kompisar hemma hos sig för att leka. Efter varje månad görs grupperna om.
Plötsligt låter konceptet helt annorlunda och faktiskt ganska tilltalande i mina öron! Enligt skolan har det gett gott resultat och stärkt relationerna i klassen, även mellan föräldrarna.
Att en gång i månaden få möjligheten att otvunget umgås med några man i vanliga fall kanske inte skulle komma på tanken att lära känna känns inte som anledning till stor förfäran. Det finns barn här i världen med värre bekymmer än så.
Både elever, föräldrar och lärare som varit inblandade verkar övernöjda med resultatet det givit och klasser på skolan som inte använt systemet överväger att införa det eftersom skillnaden i sammanhållning är så påtagliga.
Klassen som det berättas om är en 1:a och jag skulle tro att det är lättare med lekgrupper ju tidigare man börjar. Det skulle kunna vara till nytta för att förebygga fall där låsningen i kamratgäng och grupperingar blivit ett problem, det har jag upplevt mer än en gång. Nu tror man dock att systemet underlättats eftersom familjerna varit ganska homogena som grupp men det väcker definitivt intressanta funderingar.