Det sker märkliga ting i skolvärlden. Läser i Svenska Dagbladet om att skolgårdarna krymper i Stockholm. Vissa skolor har inte mer än två till fem kvadratmeter per elev att rasta på mot andra som har upp till femtio. Tydligen är det oändligt mycket viktigare att bygga bostäder, underjordiska idrottshallar, hotell och parkeringsplatser. Det där med idrottshall kan måhända vara bra, men det är inte sällan svårt att få tider att utnyttja dessa och så är de dyra.
Ibland till och med så dyra att skolor som är tänkta att använda dem inte har råd att göra det.
Vissa skolor har inte ens någon skolgård till att börja med. Tidigare har det funnits en statlig norm för skolgårdarnas storlek men den har givetvis tagits bort. Så kan man göra i skolvärlden. Kossorna hos bonden har iallafall en lagstiftad rätt till grönbete.
I Uppsala vill man i allafall införa ett minimum på minst 20 kvadratmeter per barn. Leken och skolarbetet blir lidande om inte barnen får röra på sig har man upptäckt.
Så vi tar bort ytor där eleverna får röra på sig naturligt, vi plockar bort gympan från schemat och sedan kliar vi oss i huvudet och undrar varför stillasittandet och kilona ökar och att skolresultaten rasar. Att motion och aktivitet leder till bättre resultat är också ofta bekräftat.