En fritidspedagogisk yrkesidentitet – ett dilemma
Man kan inte förändra något förrän man blir medveten om ett problem, ska psykiatern Carl Jung ha sagt. Fritidshemmen har under lång tid brottas med en lång rad problem som är väldigt uppenbara. Bristande styrning, stora elevgrupper, låg personaltäthet, låg behörighet, otydlig undervisning, otillräckliga lokaler och bristande resurser är bara några exempel. Allt detta bidrar till att verksamheten inte kan leva upp till sin fulla potential.
Andra problem är mer osynliga och riskerar försvinna i bruset, men är inte desto mindre centrala. Kanske avgörande för att på lång sikt kunna vända skutan. För vad är egentligen fritidshemmets fulla potential?
Det är en tydlig varningssignal att elever i mellanstadieåldrarna slutar fritids i så stor utsträckning som de gör. För det är i denna ålder som de i större utsträckning ges möjligheter att börja fatta egna mogna beslut.
De är nu stora nog att bestämma allt mer själva.
Varför är då bland det första de gör att vända en verksamhet ryggen som uttryckligen ska utgå från deras behov och intressen?
I en kritisk och händelserik period i livet där ett tryggt fritidshem skulle kunna spela en väldigt viktig roll för att stödja utveckling och socialisering. Samhället börjar vakna för detta dilemma och vill vända trenden.
Men det är en ny situation som institutionen aldrig riktigt behövt möta eller fundera över. Skolplikten tvingar eleverna kvar i skolan. Det direkta omsorgsbehovet håller de yngsta eleverna fast i förskolan och fritidshemmets tidigaste åldrar. Det har alltid gått att besluta över barnens huvud och de har alltid behövt inordna sig. Med vuxenperspektiv över vad som är viktigt och utvecklande. Tills en dag.
“Alla måste gå ut!”, säger personalen. “Då går jag hem”, säger eleven plötsligt.
“Inga mobiler eller datorspel”, “Då går vi hem till en kompis där vi kan göra det istället”.
När trumfkorten är spelade för sista gången och barnen börjar sippra ur verksamheten finns det inget riktigt intresse eller nyfikenhet för varför, eller handlingsberedskap att möta den nya dynamiken.
Istället har jag hört förklaringar som att barnen “är färdiga med fritids”, “de vill klara sig själva”, “behöver inte barnomsorg längre”, “de gör andra saker”, “har andra ställen att vara på”. Men behov är ju så mycket mer än bara de första steget i Mashlows behovstrappa.
När man börjar söka djupare efter svar, ändrar perspektiv och gör förändringar i verksamheten och förhållningssätt börjar fantastiska saker hända. Barnen kommer tillbaka och frodas. Fritidshemmet kan bli en del att stödja deras utveckling. Om man börjar borra ner och tvingar utmana sig. Fritidspedagogiskt.
För jag är lite orolig att problemet med att barn slutar på fritids inte börjar under mellanstadiet.
Men det är först här som effekterna av att inte riktigt stå stadigt på en egen pedagogisk plattform börjar visa sig. När yrkesrollens särart är suddig och vag blir det svårt att tolka styrdokumentens begrepp med läroplanens intentioner och beskrivning av syfte och uppdrag. En läroplan som dessutom har ett stort tolkningsutrymme för att kunna vara följsamt med barns behov.
Man börjar istället låna och imitera från andra pedagogiska kulturer som är mer definierade. Försaka sitt egenvärde när andras framställs som mer värdefulla. Välja lärarspåret istället för fritidshemmet.
Fokuset på barns behov OCH intresse försvagas. Med det försvinner också fritidshemmets och pedagogikens styrka.
Fritidshemmet blir kanske mer en förlängning av förskolans upplägg med samling, fruktstund och aktiviteter. Eller en skolifierad variant som ger högre fokus på scheman, läsa, skriva och räkna i strukturerade lektionsformat och utvärderingsmallar.
Det handlar allt mindre om ett långsiktigt unikt professionellt utvecklingsfokus och förhållningssätt. I värsta fall mer att likt ett IKEA-lekland eller Busfabrik få tiden att gå. Stapla roliga aktiviteter, pyssel och “fri lek” som ett pärlband utan djupare problematisering. Det tror jag bidrar till den negativa utvecklingen som fritidshemmen befinner sig i.
Begreppet “undervisning i fritidshem” ges aldrig den vidare tolkningen där omsorg, utveckling och lärande utgör en helhet. Att erbjuda något annat än skolans undervisning. Det blir ett oklart koncept.
Då blir det svårt att hävda att verksamheten är viktig och att utbildning räknas, när de som ska arbeta där inte riktigt kan artikulera vad det är som gör fritidshemmet så komplext, viktigt och unikt. Varför just fritidshemmet behövs. Kan därför inte heller argumentera för sina behov. Då underordnas man andras behov och blir kastad runt i organisationen för att täcka upp där det brister.
Men när bitarna börjar falla på plats öppnas fritidshemmets samverkande potential med full kraft och yrkesrollen blir skarpare i konturerna.
Lösningen till många av de tidigare nämnda problemen fritidshemmen brottas med är inte enkel, men kommer kräva att verksamheten drivs av dedikerade pedagoger med en tydlig egen fritidspedagogisk yrkesroll. Det är prio ett som jag ser det.
Senare i höst har jag den stora äran att få dela scen med Lina Söderman Lago under Fritidshemmens rikskonferens där vår programpunkt har titeln “Behåll de äldre eleverna – meningsfull fritid för 10–12-åringar”.
Kanske handlar det egentligen om att behålla eleverna, oavsett ålder? En verksamhet som ska täcka spannet F-6 når nu bara knappt 50% av sin målgrupp.
Det lär bli svårt att inrymma allt inom de 50 minuter vi är tilldelade. Så jag ska försöka att skriva lite mer fördjupat här framöver. Om de saker, förhållningssätt och principer som vi byggt vårt mellanstadie fritids kring som idag har 94 inskrivna.
Tack för att du läst hela vägen hit!
