Tyst i klassen

Under en genomgång av en lek eller aktivitet är det av direkt avgörande betydelse att deltagarna faktiskt är uppmärksamma på givna instruktioner och diskussioner om eventuella frågor. Det underlättar minst sagt den fortsatta verksamheten om alla får samma information samtidigt. Det sparar också mycket tid om saker och ting bara behöver sägas en gång.

Störst chans till att få budskapet genom har man oftast om ingen mer än talaren hörs och en god start att uppnå detta tillstånd är att tydligt äska om allmän tystnad och uppmärksamhet. Här följer några tips på hur man kan gå tillväga.

Invänta tystnad

Ett ganska passivt tillvägagångssätt är att invänta tystnaden. Den förestående talaren ställer sig tyst och markerar tydligt sitt uppsåt avvaktandes tills alla insett att något av vikt kommer förmedlas. Så sakteliga dör förhoppningsvis det allmänna sorlet ut och information kan högtidligen delges. Fungerar ibland men kan vara allt för subtilt i vissa lägen.

Handuppräckning

En variant på att mer proaktivt invänta tystnad är att när ledaren vill ha något sagt räcker denne tyst upp sin arm. Efterhand som församlingen uppfattar detta följer de ledarens exempel och visar med både hand och tystnad att de är redo att lystra. De som ouppmärksamt fortsätter med en intern diskussion finner sig snart avslöjade mitt i en tyst skog av uppsträckta händer. När ledaren anser att ljudnivån är tillfredställande kan allas händer tas ner och mötet inledas.

Schh…

Den mest beprövade universella metoden är med största sannolikthet den då ledaren låter som en spolande trädgårdsslang i färd med att släcka en härjande brasa, fast i detta sammanhang handlar det om oönskade ljud.

Ett hyschande läte pågår över åhörarna tills önskad effekt uppnåtts. Ibland sällar sig vissa i publiken till hyschandet och hjälper till med akustik släckandet i sin omedelbara närhet. I de flesta fall räcker detta långt men ibland så står talaren inför en övermäktig uppgift och andra medel får tas till.

Pling i glaset

På kalas är det brukligt att den som önskar ordet tar ett av sina bestick och knackar mot ett glas för att medelst ett distinkt ljud markera sin avsikt och få blickarna riktade åt korrekt håll.

Skalan av uppmärksamhetspåkallande ljud kan sträcka sig från en harkling, vissling till trumpetstötar och vidare. I storköp och på flygplatser får vi ofta en liten truddelutt som följs av besked om vems bil ljusena fortfarande lyser på. Så även på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. Där får vi på de danska flytetygen under turans avslutande skede, över en knastrig internradio på bred danska, ett för våra svenska öron svårtytt besked om att det antingen kan vara dags att sätta sig i bilarna eller ta på flytvästarna och omgående överge skeppet, helst i livbåt.

Hejarklacksklapp

Från en studieresa i Nya Zeeland tog några kollegor med sig följande tillvägagångsätt. Ledaren (och endast ledaren) klappar den klassiska hejarklacksrytmen, två långsamma klapp följt av tre snabba. Deltagarna svarar omgående med att klappa exakt likadant och därefter ska det vara knäpptyst. Ingen kan påstå sig ha missat den signalen. Roligt och mycket effektivt.

Ceremoni – Talking stick

Handlar det om återkommande träffar med samma grupp kan man etablera en särskilt mötesordning. Den som talar håller i någon symbol, kanske en fjäder, en fin sten eller märklig pinne. Den som håller i föremålet är också den som har ordet.
Om någon önskar säga någonting överlämnas ordet, det vill säga föremålet, till denne.

Alla ni som…

Den som önskar tystnad och uppmärksamhet kan upprepa följande typ av frågor tills alla är närvarande:

“Alla ni som lyssnar på mig håller en hand på sitt huvud!”

“Alla ni som lyssnar på mig vinkar med båda händerna!”

“Alla ni som lyssnar på mig klappar på sin mage!”.

Så småningom lyssnar och följer förhoppningsvis alla med!

TYST!

Om alla finurliga och finkänsliga sätt är verkningslösa kan man tvingas få ta till mer omedelbara metoder. Högt och ljudligt.