Det livsviktiga behovet av samhörighet
“Utan detta sammanhang hade jag lika bra kunnat vara död.” säger en intervjuad om betydelsen av sitt stammishak i en artikel i Helsingborgs Dagblad. I samma artikel säger ett sällskap på ett café att “Gott kaffe, goa kakor, goa bullar och bra kamrater – men främst samtalen.” kan sammanfatta hur viktigt stammisfiket blivit som del av deras liv.
Vad har detta med fritidshem att göra kanske man kan tänka.
Men det blir tydligt när konditoribiträdet bakom disken på cafét ger sitt perspektiv.
“– Det känns bra att ge dem en trygg plats. Dessutom är det positivt för verksamheten att det alltid finns gäster som trivs, för det lockar fler.”
Denna lilla glimt in i vuxnas vardagsliv och livsnödvändiga behov tycker jag ganska väl skulle kunna sammanfatta något som borde vara ett helt centralt fokus för fritidshemmen. Erbjuda plats för att finna sin samhörighet. En trygg tillhörighet i vilken man kan och vill växa och frodas. Genuint, utifrån barnens, elevernas, perspektiv.
Psykologen och författaren Anna Bennich menar i artikeln att stammisställen fyller ett stort, grundläggande mänskligt behov av tillhörighet och gemenskap. Särskilt viktiga för dem som saknar starka sociala nätverk. I takt med att naturliga mötesplatser blir färre under senare tid har detta blivit särskilt tydligt.
”– Det är samvaro utan social press. Man får en känsla av att höra till och vara välkommen, men med en låg social risk. Då blir de små, lokala mötesplatserna jätteviktiga”, säger hon.
Det samma gäller alla intervjuer vi utför regelbundet genom åren med våra fritidselever. I dessa har svaret alltid varit att kompisarna är det viktigaste och roligaste med fritids. Utan konkurrens. Så kompisar och relationers betydelse har vi märkt av med extrem tydlighet i vår egen verksamhet. ”Det bästa med fritids var att kompisarna var där” är också rubriken på ett kapitel av Marianne Dahl och Helena Ackesjö från boken Fritidspedagogik – fritidshemmets teorier och praktiker.
I kapitlet beskrivs det att för barnen är relationerna till kamraterna betydligt viktigare än själva fritidshemmet som plats eller institution. Fritids fungerar som en arena där vänskapsband knyts, fördjupas och underhålls. Tillgången på vänner i samma ålder är en avgörande faktor för om äldre barn vill gå kvar. Om nära kompisar slutar förlorar fritids sin attraktionskraft och många barn väljer att sluta själva just för att kunna följa med sina vänner hem och vårda relationerna utanför fritids.
Eleverna behöver också uppleva handlingsutrymme och medbestämmande över sin tid och vad de vill göra. När barnen känner att de blir lyssnade på och får påverka innehållet ökar trivseln.
Dahl och Ackesjös kapitel har fokus riktat mot de äldre fritidshemseleverna, men jag skulle påstå att det samma gäller oavsett ålder. Men de yngres inflytande över verksamhetens innehåll begränsas. De äldre eleverna behöver inte finna sig i den ordningen, eftersom de kan välja att sluta på fritids.
Artikeln i Helsingborgs Dagblad refererar också till sociologen Ray Oldenburgs begrepp ”the third place”, den tredje platsen. Det handlar om olika sociala mötesplatser utanför hem och arbete, som kaféer och parker. Platser som är öppna, informella och viktiga för gemenskap och välmående. De tre platserna delas in i
Första platsen (Hemmet): Den privata sfären där du bor, vilar, äter och tillbringar tid med din familj.
Andra platsen (Arbetet eller skolan): Den strukturerade miljö med krav där du tillbringar stor del av din dag för att arbeta, studera och prestera.
Tredje platsen (Den sociala mötesplatsen): Den neutrala, offentliga eller halvoffentliga miljö där du samlas med andra helt frivilligt för avkoppling, samtal och gemenskap. Exempel är caféer, bibliotek, parker, pubar, idrottsklubbar och fritidshem, enligt mig.
För att en miljö ska bli en fungerande tredje plats brukar Oldenburg lyfta fram följande egenskaper:
Neutral mark och låg tröskel: Ingen är tvingad att vara där, och ingen ställer gästfrihetskrav på samma sätt som i ett hem. Man kan välja att delta i den utsträckning som man vill.
Jämlikhet: Social status, yrke eller ekonomi spelar mindre roll. Alla möts på lika villkor med en låg ”social risk”.
Samtalet är i centrum: Den viktigaste aktiviteten är spontan kommunikation, delande av tankar och lättsam samvaro.
Tillgänglighet: Platsen är lätt att ta sig till och har generösa öppettider när folk är lediga.
Stammisar (Regulars): Det finns en kärna av återkommande besökare som sätter prägel på stämningen och gör det lätt för nya att känna sig välkomna.
Hemma-känsla (Home away from home): Stämningen är kravlös, varm och trygg, vilket ger besökarna en känsla av tillhörighet.
Detta fundamentala behov av tillhörighet och gemenskap hos alla åldrar har varit utgångspunkten för hur vi valt att utforma vår verksamhet. Det är bland annat så här vi lyckas få de äldre eleverna att välja stanna kvar. Till och med komma tillbaka till fritids.
Men det centrala innehållet då? Språk och kommunikation, skapande och estetiska uttrycksformer, natur och samhälle och allt det där? Hur får det plats i veckoplaneringen?
För det första måste det finnas elever i verksamheten för att det alls ska bli en verksamhet.
För det andra så existerar det centrala innehållet redan integrerat i alla de aktiviteter eleverna gör själva.
Begreppet undervisning ska ges en vid tolkning i fritidshemmet där omsorg, utveckling och lärande utgör en helhet. Undervisningen ska utgå från elevernas behov, intressen och erfarenheter. Eleverna ska erbjudas möjligheter.
När vi fått eleverna att stanna kvar i en välkomnande miljö med en hög nivå av valfrihet och frivillighet med många potentiella kompisar låter vi den sociala processen få generöst med tid att utvecklas. Mer om detta i en framtida text.
Med en följsam planering kan vi efter hand erbjuda intresseorienterade riktade aktiviteter som förstärker känslan av gemenskap. I stället för schemalagda aktiviteter på gruppnivå med samlingar och genomgångar startar vi kanske en liten virkningsgrupp i ett hörn eller grupprum med två eller tre högt motiverade elever. Med en vuxen som kan börja visa, tillhandahålla redskap och material. Snart upptäcker en elev till aktiviteten och ansluter, sedan en till och en till. Snart sitter en hel liten grupp regelbundet tillsammans som pratar och skrattar ihop. Som inspirerar fler till att testa. Det bästa av allt är att sådana intressegrupper ganska snart själva brukar kunna ta över ansvaret för material och instruera kompisar. Verksamheten börjar bli mer självgående.
Eller ett gäng som sitter i en soffa tillsammans och spelar Minecraft. Det är inte spelet som är i fokus för planeringen och hur det ska träna “Språk och kommunikation”, “Skapande och estetiska uttrycksformer” eller “Natur och samhälle”. Dessa följer med på köpet. Det är samtalen i soffan och möjligheterna som öppnas. Snart sitter en till bredvid som är intresserad av Minecraft, snart en till. Plötsligt finns det en tillhörighet som efter allt byggande sedan kan springa ut och leka tillsammans. Så har även punkten “Lekar, fysiska aktiviteter och utevistelse” också uppfyllts. Digital normalisering är också ett ämne för en framtida text här.
Under tiden som detta pågår i olika rum sitter ett stort gäng och äter mellis. Länge. För precis som konditoribiträdet bakom disken på cafét säger.
“– Det känns bra att ge dem en trygg plats. Dessutom är det positivt för verksamheten att det alltid finns gäster som trivs, för det lockar fler.”
När man sedan umgåtts ihop och känner sig helt trygg börjar också samtalen runt virkningen eller skapandet våga sig mot djupare och svårare ämnen. På ett mer utlämnande sätt som organiserade ”Kompissamtal” sällan når.
Därför är “Varför” så viktigt. Erbjud en tillhörighet, en samhörighet. En meningsfullhet utifrån elevernas behov, intressen och erfarenheter. “Hur”, genom att skapa miljöer för dessa relationer att gro och växa. Så kommer det centrala innehållets alla “Vad” att uppfyllas.
Jag samtalade en gång med en före detta kollega som arbetat med fritidsgårdarna i en kommun. Kollegan berättade hur svårt de hade haft att attrahera barn och unga till sina verksamheter. Hur påkostade aktiviteterna än hade varit blev uppslutningen klen. Men jag tror att det även här kan handla om de viktiga många små tillfällena, än de få storslagna. Något som fritidshemmen har en unik möjlighet att kunna erbjuda.
Tack för att du läst hela vägen hit!
