To TV or not to TV
TV är en ofta hett omdiskuterad fråga när det gäller barn. Nu har Margareta Rönnberg, lektor i medie och kommunikationsvetenskap uttalat sig i Helsingborgs Dagblad och säger att det finns inga tillräckligt goda argument till varför mindre barn inte skulle kunna få tillbringa tid framför TV-skärmen.
Barnprogrammen av idag utgår från barnens perspektiv och tar upp problem som är viktiga för dem och formulerar budskapet på ett förståligt sätt.
Barn lär sig språk, ser hur andra barn gör och blir förtrogna med verkligheten något som är utvecklande och givande.
Den direktpåverkande förmågan är övervärderad enligt Rönnberg, barn börjar inte slåss eller röka för att de ser det på TV, det kan tvärt om vara vilsamt att sjunka ner och slappna av i TV soffan.
Själv fick jag min tveklöst största mediala/kulturella upplevelse som liten under tidigt åttiotal då jag såg Star Wars för första gången. Det om något blev inspirationen för oräkneliga Legobyggen och konstruktioner, lekar, teckningar med mera.
Det får mig att tänka på en svart/vit filmsnutt jag såg en gång med kuslig musik där barn i ett närmast zombieliknande tillstånd satt orörliga och storögda i en soffa i puslerande ljus som i slutet av klippet visade sig vara en TV-soffa. Barnen var helt uppslukade av vad som hände på skärmen.
Jag vill minnas att det skulle få tittaren att förfasas över hur TVn sög livsviljan ur de stackars små själarna. Men jag kan tänka mig att det var så man själv såg ut framför Luke Skywalkers äventyr med Jediriddare och lasersvärd.
Inte för att man var förlorad i ett medialt svart hål, utan för att hjärnan gick på högvarv för att registrera och minnas alla detaljer så att det skulle gå att återskapa scener och göra egna äventyr med legomodeller, ute på lekplatser och så vidare.
Jag råkade en gång för många år sedan nästan bli riktig ovän med en kollega som ville sätta stopp för att vi hade TVn igång på avdelningen under ett större idrottsevenmang med goda svenska medaljchanser. TV hörde inte hemma på fritids! Men, vad kan vara fel med att gemensamt heja fram idrottsliga förebilder för att uppmuntra och inspirera till eget idrottande?!
Igen minns jag med värme då man som liten följde Ingemar Stenmark med hjärtat i halsgropen och sedan jublande när guldmedaljen var bärgad.
Bara för att direkt efter prisutdelningen rusa ut i trädgården och köra pinnar i gräsmattan och springa slalom hela dagen med tidtagaren i högsta hugg.
Så jag är beredd att hålla med Margareta Rönnberg om att TVn visst har sin plats i barnens värld. Fast givetvis tycker jag ju att lekar ska få ta ännu större plats. 😉 Men inspiration kan komma varifrån som helst.