Träna bör man
Årets första gymbesök är nu avklarat. Det var inte på något vis ett nyårslöfte som skulle infrias ska sägas, utan en helt vanlig träning. Bara att den tidsmässigt ligger nära årsskiftet och alla “DETTA året ska jag börja träna, igen”-ederna.
Förvisso har trivselkilona säkerligen frodats ogenerat under julsittningarna men med ett träningsbidrag från jobb vore det synd att låta de kronorna gå om intet. Min yrkeskategori är för den delen inte direkt bortskämda med extraförmåner, snarare motsatsen, så varför inte göra något av den här möjligheten att komma iform.
(Även om det känns lite diskriminerande mot cirkeln att använda uttrycket iform, för rund är ju också en form som bekant.)
Men min inställning till den här träningsformen behöver nog arbetas på, jag är mer för lek och lagsporter som innebandy och liknande än den ensam sysselsättning gym-träning lätt kan bli om man går på egen hand.
Det hela blir inte mycket bättre av att en kusin kilar förbi medans man frustande och stånkande spränger blodkärlen på den röda ondskefulla lilla motionscyklen och säger att hon själv ska på en tretimmars spa-behandling. 😀
Jag ligger nog närmare John Pinette i mitt tänk, jag tänker inte som de omkring att “när jag är klar med motionscyklen går jag på löpbandet” utan mer som Pinette “om jag överlever motionscykeln blir det ravioli och en tupplur, ravioli and a nap, ravioli and a nap”.
